Av den satsningen blev intet! Dvs det blev inget sprunget marathon i Stockholm den sista maj, vilket var mitt stora löparmål, andra saker kom ivägen! Kanske var det bra, kanske inte! Men det kommer fler marathon och det finns bara en av mig och det är jag! Så om läkaren säger att jag inte får starta p g a ohälsa, då är det bara att lyssna och göra som de säger, vill ju inte riskera varken livet eller hälsan!
Så senvåren och sommaren har ägnats åt att ta det lilla lugna, hitta tillbaka till löpningen på ett mer lustfyllt sätt, hitta annat jag har lust med! Har tydligen en väldigt sträng plikt-hen på mina axlar, som skulle behöva få lite balans, försöker nu styra upp en lust-hen! Så J-vla svårt emellanåt...springer jag av plikt eller lust? Eller är det både och? Och när är det plikt och lust, för hur det än är och har varit så är löpning väldigt härligt (nästan jämt) .
Och det är klart när människor beter sig dumt mot en så behöver en ju ut å springa lite för att avdramatisera. Det värsta är inte att de beter sig dumt, det värsta är att de inte FATTAR. Men löpning gör livet lite lättare! Och gör t o m att jag nästan accepterar att de inte FATTAR!
Får se om det blir något marathon, läkaren har iallafall sagt att jag får springa långpass! TJOHOO,!
