gillar

livet, och funderar rätt ofta på varför jag (och rätt många andra med mig) gör det svårare än det är..... Är det signalsubstanser/kemiska reaktioner i hjärnan eller är det vårt eget sätt att tänka - fast det är kanske både och! När jag får frågan om vad mina drivkrafter är, då är det spontana svaret; LUST! Men vad är det som får lusten att infinna sig? Är det mitt sätt att tänka på? Är det när jag ser/gör något som stimulerar mig? Jag tror att ett svar på den frågan är; VETGIRIGHET! Jag gillar verkligen att få kunskap om saker, och det kanske beror på ett enormt KONTROLLBEHOV! Men det tror jag verkligen inte! För mig handlar kunskap väldigt mycket om att förstå, förstå varför något är si eller så, förstå varför någon tänker som den gör mm mm.

På vetenskapens värld, på svt i måndags, pratade de om samt visade experiment om vårt psyke och hur det kommer sig att vi vet det vi vet idag. Veckan innan hade Skavlan en gäst som forskat i vad det är som gör att vissa människor är onda, forskaren Philip Zimbardo. På 1970-talet genomförde Zimbardo ett experiment där elever skulle agera fångar respektive fångvaktare. Ett expriment som skulle vara i två veckor, men fick avbrytas efter 36 timmar. Han ville visa att det är sammanhanget som påverkar oss. Tidigare och nu för tiden hävdas det ju alltid att ondskan kommer inifrån en individ, hans expriment visade att välfungerade och intelligenta människor blir onda (eller kanske ska jag skriva anpassar sig till miljön/sammanhanget och blir onda). Vi människor är fantastiska varelser som anpassar oss till de sammanhang vi befinner oss i och det har bidragit till vår överlevnad. Men det bidrar också till att var och en av oss kan bli onda i ett sammanhang och goda i ett annat. Så slutsatsen nu kan ju då bli: vi föds varken goda eller onda, vi blir de vi blir och vi gör det vi gör utifrån de sammanhang vi befinner oss i. Samtidigt är det ju så att några få människor anpassar sig inte - hur kommer det sig?